Ursprung och galleriets historia
Galleria Borghese är beläget i Rom, Italien, inom det som en gång var Villa Borghese Pinciana. Den storslagna samlingen tog sin början under ledning av kardinal Scipione Borghese (1577–1633), nevö av påve Paul V. Med familjens enorma resurser som drivkraft lyckades han förvärva en betydelsefull ansamling av konstverk, vilket lade själva grunden för de skatter som vi än idag får uppleva. Ursprungligen var platsen tänkt som en villa suburbana, en lantlig tillflyktsort skapad för personlig njutning och som en praktfull scen för att visa upp kardinalens ständigt växande konstskatter.
Resan från ett privat hem till en offentlig institution tog sin början år 1902, då prins Camillo Borghese beslutade att förvandla platsen till ett museum. Genom detta steg säkrades familjens konstnärliga arv för allmänheten, och samlingen flyttades från den privata sfären in i det civila samhällets ägo. Villan bär på en historia som är djupt sammanflätad med ättens skiftande lyckoslag och det politiska landskapets ständiga förändringar i det eviga Rom.
- Scipione Borghese (1577–1633)
- Påve Paul V
- Prins Camillo Borghese
Villa Borgheses arkitektur
Villans struktur växte fram ur kardinal Scipione Borgheses personliga vision. Byggnaden uppfördes av arkitekten Flaminio Ponzio, som utformade designen utifrån kardinalens egna skisser. Detta arkitektoniska angreppssätt skapade en harmonisk blandning av klassisk arkitektur och barock utsmyckning. Ursprungligen var villan tänkt som en villa suburbana, en lantlig tillflyktsort belägen i Roms utkant.
Huvudbyggnaden ritades av arkitekten Giovanni Vasanzio. Inom komplexet uppfördes Casino Borghese i ett område som under det sjuttonde århundradet låg utanför stadens murar. Arkitekturen inkorporerar element från antiken; portiken pryds av spolia hämtade från Claudiusbågen. Denna integration av återanvända klassiska material i strukturen speglar tidens djupa intresse för det romerska förflutna.
Samlingen av antika antikviteter
Galleriets huvudvåning är tillägnad klassiska antikviteter som sträcker sig från det första till det tredje århundradet e.Kr. Denna samling av antika skulpturer utgör en fundamental del av de konstskatter som förvaltas här, och de erbjuder en historisk grund för de senare verken i kollektionen. Urvalet omfattar olika basreliefer och antika mosaiker som på vackert vis speglar den romerska erans estetiska ideal.
Ett betydelsefullt verk inom detta arkeologiska ensemble är en mosaik föreställande gladiatorer, daterad till 320–330 e.Kr. Samlingen har präglats av en ständig utveckling; de arkeologiska fynden har utökats genom nya utgrävningar och ett strategiskt utbyte av föremål under århundradenas lopp. Dessa tillskott har spelat en avgörande roll för att bevara kontinuiteten i samlingens klassiska fokus.
- Mosaik av gladiatorer, 320–330
Barockens skulpturala mästerverk
Galleriets skulpturala program definieras av de tidiga och mogna verken av Gian Lorenzo Bernini. År 1615 färdigställde han Geten Amalthea med den lille Jupiter och en faun, ett verk som uppvisar en rytmisk grace i sin skildring av det mytologiska tablået. Detta stycke fångar en känsla av rörelse och samhörighet genom huvudenas subtila lutning och extremiteternas sammanflätning. Marmorn är bearbetad med en flytande lätthet som antyder en mjukhet vid beröring, särskilt i samspelet mellan det gudomliga och det rustika.
Berninis förmåga att översätta spänning till sten är uppenbar i hans mytologiska grupper. Mellan 1621 och 1622 utförde han Proserpinas bortrövande, en skulptural grupp som betonar berättelsens fysiska intensitet. Därefter, mellan 1622 och 1625, skapade han Apollo och Daphne, där ett ögonblick av gudomlig förvandling fångas i stenen. Dessa verk kompletteras av hans David, utförd omkring 1623, som förkroppsligar ungdomlig kraft och en djup känsla av rörelse. Skulpturerna utnyttjar ofta contrapposto för att skapa en känsla av vitalitet inom den vita Carraramarmorn.
Samlingen inkluderar även betydande porträttkonst från perioden. År 1632 utförde Bernini Två byster av kardinal Scipione Borghese. Dessa marmorporträtt är i halvfigur och visar kardinalen i sina ämbetskläder och biretta. Den första versionen är känd för sitt psykologiska djup, där motivet fångas i en specifik gest där han blickar åt sin högra sida med lätt särade läppar, som om han just ska till att tala. Den andra versionen skapades efter att en betydande spricka upptäckts i marmorn på det första verket.
Mästerverk inom renässansens och barockens måleri
Samlingen rymmer betydelsefulla verk från den fascinerande övergången mellan renässansen och barocken. Rafaels Porträtt av en man, målat år 1502, erbjuder ett intimt möte med en gestalt från högrenässansen. Galleriet hyser även målningar av Antonello da Messina och Giovanni Bellini, vilka representerar de fundamentala utvecklingsstegen inom italiensk konst. Tizians Helig och profan kärlek utgör en central och ständigt närvarande kraft i dessa samlingar.
Caravaggio representeras av flera verk som på ett mästerligt sätt demonstrerar hans användning av chiaroscuro. Hans Sjuk Bacchus och Pojke med en korg med frukt målades båda omkring år 1593. Dessa verk blottlägger det psykologiska djup och det dramatiska ljus som är så karakteristiskt för hans stil. Samlingen inkluderar vidare målningar av Peter Paul Rubens och Federico Barocci.
Stora förvärv och konstnärliga arv
Samlingens sammansättning har formats av betydande skiften i ägande och politiska påtryckningar. Under åren 1807–18 tvingades prins Camillo Borghese, Napoleon Bonapartes svåger, att sälja en betydande del av familjens skulpturala samlingar till kejsaren. Denna överföring omfattade 154 statyer och 160 byster. Många av dessa mästerverk, såsom Borghese-gladiatorn och Hermafroditen, fördes senare till Louvren. Trots dessa förluster fortsatte galleriet att växa genom strategiska förvärv och arv. Redan år 1682 berikades samlingen genom arvet efter Olimpia Aldobrandini.
Förvärvet av vissa verk drevs även av påvlig auktoritet. Genom ett påvligt motu proprio säkrade galleriet Depositionen av Raphael. Detta tillskott garanterade närvaron av betydelsefulla renässansverk inom villans väggar. Samlingen förblir ett levande vittnesbörd om den Borghese-familjens föränderliga smak och det skiftande politiska landskapet i Rom.
